emiliasmother

Emilia är född torsdagen den 8 oktober 2009 kl: 05:12 på Näl sjukhus i Trollhättan. Mina värkar drog igång på onsdags morgon dom var lätta värkar först men sedan tilltog dom så jag klarade inte av att vara hemma längre. Så jag och min mamma åkte iväg till förlossningen vid ca 12:00 och när vi kom in så hade jag inte öppnat mig speciellt mycket så de sa till mig att jag kunde gå på stan, kanske åka och äta något eller så. Men jag tänkte bara hur sjutton ska jag kunna gå på stan när jag har sådana här värkar det gick verkligen inte. Så jag och min mamma gick ner till sjukhus cafeterian och åt lite. Men det var jobbigt att gå ner dit. Fick stanna ett par gånger och arbeta mig igenom värken. Efter vi hade ätit så gick vi ut på sjukhus området och gick lite men jag klarade inte det så speciellt länge så jag sa att vi får gå in igen. Så de kopplade upp mig på kurvorna och kollade hur mycket jag hade öppnat mig och klockan var väl runt 14-15 tiden då tror jag. Jag hade inte så stor koll på vad klockan var då faktiskt. Men jag hade inte öppnat mig något mera så de sa att jag kunde få bada om jag ville det. Och det ville jag såklart. Så de skrev in mig och tappade upp ett bad åt mig. När jag lade mig i badkaret så kände jag knappt av värkarna det var såå varmt och skönt men jag såg ut som en kräfta pga värmen. De kom in i mellanåt för att kolla Emilias hjärtljud så att hon inte började skena. Jag låg väl i badet i ca en timme innan jag bestämde mig för att nu orkar jag inte ligga kvar här. Och så fort jag gick upp ifrån badkaret så kände jag av värkarna direkt. Och jag hade bara öppnat mig 0,5cm så det var inte speciellt mycket. Jag fick ett rum som jag fick gå till. Där gick jag en liten stund med ett gåbord men jag lade mig nästan direkt. Tyckte det var lättare att hantera värkarna liggandes än ståendes. Jag fick in en tens apparat som gjorde att jag inte kände värkarna lika mycket och det var skönt.

Sedan när det var dags för personalen att skifta mellan kvällspersonalen och nattpersonalen så kollade de mig hur mycket jag hade öppnat mig då. Då hade jag äntligen öppnat mig 3cm så jag fick förflytta mig in till ett förlossningsrum. Men precis när jag ställde mig upp och gick på toaletten så gick slemproppen. Det var nog det vidrigaste jag har varit med om. Men då visste jag ändå att snart är det dags. =)

När jag kom in på förlossningsrummet så fick jag äntligen lustgas. Min bästa vän då kan jag meddela. De frågade mig efter ett litet tag om jag ville ha EDA och jag sa bara ge mig allt ni har. Så narkosläkaren kom in och satte nålen på mig. (Det var inte lätt att ligga still när man är mitt i en värk. FY FAN)

Men den hjälpte mig inte. Så de försökte igen och igen och igen. Tillslut så sa jag till han att han inte kunde sitt jobb. Haha man säger verkligen vad man tycker och tänker när man är i värkarbetet.

De sa att de ville försöka en gång till och då kom en annan narkosläkare in och satte den men den hjälpte inget vidare heller. Sedan så tänkte de att de kunde ta i tappen så de kallade efter en läkare som skulle sätta den. Och det tog väl 10 min max innan hon kom. När de kallade på henne så var jag öppen 7cm men när hon kom in så var tappen helt borta och jag var öppen hela 10 cm. Strax därpå började krystvärkarna tydligen. Jag kände inte av dom konstigt nog. Så jag chansade när jag skulle krysta och det tog 3-4 krystingar sedan var hon ute. Hon hade navelsträngen runt halsen så de klippte loss henne och drog iväg med henne. Hon var blå/lila när hon kom ut. Jag var helt förstörd och ville veta vart hon hade tagit vägen och varför hon inte skrek. Sedan hörde jag henne skrika och läkaren vände i dörren sa att det är en frisk bebis. Den minuten kändes som en hel evighet för mig. Men jag fick in henne till mig igen och de lade henne på mitt bröst. Det är verkligen en känsla när man har ett helt nytt knyte på bröstet. Det bästa jag har gjort i mitt liv.

Idag är hon 1 år och 9 månader och tiden har gått så fort. Hon springer omkring och är väldigt bestämd. Hon pratar en hel del också. Hon pratar reden i meningar och det har hon gjort ett tag nu. Hon kan t.ex. säga: "Mamma vet du vad?" "NÄ, vad då?" "Älskar mamma". Det är så härligt att höra det. Hon är verkligen mitt liv. Jag gör allt för henne hon ska ha det så bra som möjligt. Hon saknar inget hon har allt hon behöver. Många förstår inte hur jag lyckas/orkar. Men det jag säger är att jag vet inget annat och visst det är jobbigt vissa dagar men vad gör man inte för den lilla charmören.

Nu blev detta kanske inte detta inlägget direkt så som jag hade tänkt mig men nu vet ni lite hur jag hade det när hon kom till världen. Jag kommer säkert skriva mycket mycket mer om henne. För hon är ju mitt allt. Älskar den lilla människan överallt anat på denna jord. =)